Ansträngningsinkontinens och framfall är idag två vanliga åkommor bland kvinnor. Vi vet vad det innebär för en kvinna att drabbas av problemen. Vi vet också att besvären blir allt vanligare bland kvinnor.

 

De som följt med i medierapporteringen de senaste åren vet idag att urininkontinens är ett av våra stora folkhälsoproblem. I Sverige berörs hundratusentals personer.

 

Framfall är ett annat växande problem bland såväl äldre som yngre kvinnor. Till skillnad från inkontinens så är det en åkomma bland kvinnor som fått avsevärt mycket mindre uppmärksamhet i media. Framfall innebär att något faller ned mot slidans mynning. Det som faller ned kan vara den främre slidväggen, den bakre slidväggen eller livmodern eller en kombination av dessa. En svensk studie uppskattar att en av tolv kvinnor har symtomgivande framfall. Av vuxna kvinnor som fött barn har mer än hälften en viss försvagning av slidväggarna. Framfall är sällan farligt för kvinnan men kan ge stora obehag. Framfall där något kommer ut genom slidöppningen drabbar ungefär en av tjugo kvinnor.

 

Idag kan vi inom sjukvården behandla ansträngningsinkontinens och framfall. Vi kanske inte kan bota alla kvinnor men vi kan hjälpa många under förutsättning att deras problem kommer till vår kännedom. Dessutom, utveckling av nya behandlingsmetoder går snabbt framåt. Det borde därför vara självklart att kvinnor kom i åtnjutande av all den medicinska kunskap som finns inom sjukvården idag. Tyvärr är så inte är fallet. De flesta kvinnor söker helt enkelt inte hjälp för sina problem.

 

Det visar en ny undersökning som vi medverkat till och som genomfördes under våren av undersökningsinstitutet Zapera. Ett slumpmässigt urval på 600 kvinnor i åldern 40 år och uppåt fick svara på frågor om bland annat urininkontinens och livmoderframfall[1].

 

Mer än hälften av de kvinnor i undersökningen som var drabbade hade inte sökt hjälp hos sjukvården. 68 % av kvinnor som kissade på sig minst några gånger i veckan hade inte sökt hjälp för sina problem. Så många som 80 % av dem som upplevde symtom på livmoderframfall hade inte heller de tagit upp problemet med någon i sjukvården.

 

En betydande andel av kvinnor som ändå hade sökt hjälp för något av åkommorna ansåg inte att de hade fått tillräcklig information från sjukvården. 55 % av kvinnorna som sökt hjälp för ansträngningsinkontinens ansåg att man fått otillräcklig information från sjukvården om hur man kan förebygga inkontinens. 65 % av kvinnorna som sökt hjälp för symtom på framfall ansåg att man fått otillräcklig information om hur man kan behandla tillståndet.

 

Ungefär var fjärde av kvinnorna som hade något av de två underlivsbesvären kände inte till ifall det gick att behandla.

 

Vad ännu värre är, en betydande andel av kvinnor som har sökt hjälp för ansträngningsinkontinens och livmoderframfall uppgav att de inte hade erbjudits någon behandling. En tredjedel av de kvinnor som hade kontaktat sjukvården för att slippa kissa på sig hade inte erbjudits någon behandling. Motsvarande andel för dem som upplevde symtom på livmoder framfall var 41%!

 

Två vanliga underlivsbesvär som ofta kraftigt försämrar kvinnans livskvalitet.

Två vanliga underlivsbesvär som går att behandla. Trots detta, två vanliga underlivsbesvär där fortfarande en majoritet av de drabbade inte söker hjälp. Två vanliga underlivsbesvär där till och med en stor grupp av kvinnorna möts med budskapet att det inte finns någon hjälp att få. Hur kan det fortsätta att vara så 2008? Varför har vi inte kommit längre?

 

Är det enbart en fråga om okunskap hos kvinnor? Eller kan det vara så att vi inom sjukvården inte tar hand om dem på ett korrekt sätt? Upplevs t ex råden om knipövnngar som första behandlingsmetod vid ansträngningsinkontinens som en tillrättavisning för att man varit lat?

 

En tredjedel av de tillfrågade kvinnorna i vår undersökning ansåg att gynekologiska sjukdomar inte prioriteras tillräckligt inom sjukvården. Är det bara ett utryck för allmän gnällighet eller återspeglar det en reell situation inom sjukvården? Är det helt enkelt så att kvinnohälsa i grund och botten är en jämställdhetsfråga?

 

Kan det vara så att den massiva reklamen från producenter av trosskydd på ett effektivt sätt placerat inkontinenta kvinnorna där de är som mest lönsamma, dvs. som livslånga konsumenter av hjälpmedel? Patientföreningen NHR beräknade för några år sedan de årliga kostnaderna för dessa blöjor och bindor till mellan 800 och 900 miljoner kronor[2]. Det handlar med andra ord om stora pengar och mycket talar för att värdet på denna marknad är minst lika stor idag.

 

Med tanke på de medicinska framsteg som har gjorts och görs så kan vi inom sjukvården inte låta okunskap och marknadskrafter stå i vägen för en god kvinnohälsa.

 

Vi som arbetar på de gynekologiska klinikerna har ett speciellt ansvar att hitta nya vägar för att nå ut till fler drabbade kvinnor, kvinnor som av en eller annan anledning inte når fram till sjukvården. Internet blir en allt viktigare källa för hälsorelaterad information. Vi som har expertkunskapen måste öka vår närvaro och tillgänglighet på denna arena. Det kan ske t ex genom att aktivt driva på utvecklingen av sjukvårdens egna hemsidor men även att samarbeta med industrin så länge det genomförs på ett seriöst sätt.

 

Primärvården bågnar redan idag under en stor arbetsbörda. Den tid som husläkaren har till förfogande för att diskutera ett ibland så känsligt ämne som inkontinens eller livmoderframfall kan ofta vara alltför kort för att fånga upp de drabbade. Det finns därför all anledning att fråga sig ifall man idag är rätt organiserade för att ta hand om de drabbade kvinnorna. Huvuddelen av preventivmedelsrådgivningen i Sverige utförs idag på ett förtjänstfullt sätt av barnmorskor. Borde vi inte kunna hitta en liknande modell för kvinnor med underlivsproblem? I Östergötlands landsting finns specialutbildade distriktssköterskor med förskrivningsrätt. De är verksamma på vårdcentralerna, de kan göra en utredning och erbjuda första behandling. Vid behov kan de även remittera patienter snabbt och effektivt till specialistvård.

 

Producenter av trosskydd lägger varje år ned miljontals kronor i marknadsföring mot kvinnor och personalen inom sjukvården. Sjukvården måste här visa sig stark nog att hålla mot marknadsföringen och sluta att slentrianmässigt skriva ut blöjor. Trosskydd har en viktig funktion att fylla som ett hjälpmedel vid urininkontinens men kan inte ersätta behandling baserat på en ordentlig utredning.

 

Alla kvinnor har rätt till en god gynekologisk hälsa. Vägen dit går genom kunskap och tillgång till effektiv behandling. Inte genom kvinnor som stillatigande accepterar sin situation.

 

 

 

Eva Uustal Fornell

Christian Falconer

Folke Flam